Allt är min mans fel. Såklart.

Igår hade Casper brottningsträningar i Orrnäs. Google Maps säger att det är 6,5km dit från oss. När träningarna var slut, gick vi ut till bilen och jag såg att jag glömt på lamporna i bilen. I den stunden var min glädje och ”lyckligt lottad” känsla som bortblåst. Bilen startade inte. Ack så tappert ringer jag min man och frågar när han kommer hem från villan, där han är och fäller träd. Först på kvällen säger han. Just så. Smått argt kastar jag på luren, för på nått sätt är det ju ändå hans fel att jag glömt på lamporna. Såklart. Ja alltså om man kör enligt min logik, att om han skulle ha varit hemma, tagit hand om Milja och jag farit på träningarna med bara Casper, så skulle vi inte ha haft så stressigt och brotton dit. Och då skulle jag såklart inte ha glömt på lamporna. Glasklart min mans fel.

Nå hur som haver, det kom inga bussar, så vi började gå hem. Jag trodde det skulle bli dom längsta 6,5 km i mitt liv med en liten knodd på 5 år och en på 11 mån. Men icke! Sååååå imponerad av mina barn. Casper gick så duktigt, gnällde inte en enda gång! Och jag! Gnällde bara tyst för mig själv och drog bara några timmars ”tyck synd om mig” monolog på kvällen. Heja heja!

När vi senare på kvällen tog med startkablarna och körde efter bilen, trodde jag att det skulle vara svårt att få igång den. Men icke. Den startade finemang. Utan hjälp av kablarna.. Vågar inte fundera på om den skulle ha startat lika enkelt efter träningarna om jag bara hade haft lite tålamod och väntat.

Annonser

Tänkte att nu var det slut, men icke!

Jag vill mig minnas att i mitt första inlägg, funderade jag på om denna blogg skulle bli ett av mina projekt, som jag tröttnar på inom en vecka. Ha! Ja kyllä! Ganska bra tycks jag känna mig själv..

Eller tröttnat kan jag väl inte säga att jag är, men jag fick skriva av mig allt jag hade på hjärtat under de första veckorna. Tänk så simpel jag är. Två tre veckor och så har jag inget mer att säga. Eller?

Nä, alltid har jag nått att säga. Ifall jag inte har nått relevant eller intressant, så kan jag ju alltid gnälla lite på min man. För det är jag bra på. Ibland i allt mitt gnällande, som jag som tur oftast gör inne i mitt lilla huvud (här skulle Ville gråtskratta om han förstod svenska och läste det här..inne i Teas huvud, yeah right) så glömmer jag bort hur lyckligt lottad jag är. Vi är.

När vårens solstrålar lyser in genom våra fönster och pikar mig, hånar mig om allt damm som finns hos oss, så påminns jag om, att ett av mina största bekymmer är just det. Damm. Hur i all världen skall man få bort allt damm. Så om mina bekymmer är så stora, ja då är jag nog ganska lyckligt lottad. Skönt att inse nu som då.

Sååå, vad här hänt under dessa veckor? Jaa, jag har fyllt 30. WOOP WOOP! Haft en jätte lyckad fest, som tog en vecka att återhämta sig från. Att vaka på nätterna är bara inte min grej. Men härliga vänner har jag. Helt underbara.

Vi har njutit av våren, spenderat största delen av tiden utomhus. Så skönt! Ännu om minstingen i familjen skulle gå med på att klä på sig utan att sprattla och ropa i falsett under tiden så skulle allt vara riktigt idylliskt.

Oj så skoj!

Det händer ju sällan nå mera att man bestämmer sig en fredag kväll, att hej, ska vi fara ut en sväng? Nu för tiden bokar jag in sånt ett halvår i förväg och ojjar mig ett halvår i förväg om hur trött jag kommer att vara dagen efter. Nå i alla fall, förra fredagen var vi (jag) så extremt ovanliga av oss, att vi for ut en sväng då barnen var övernatten hos Villes föräldrar. Och Oj så skoj!

Jag fick lära känna nya underbara människor och träffa gamla bekanta. Vi pratade strunt i timmar, vilket gjorde mig så gott då jag varit ensam med barnen nu i några veckor. Vuxen sällskap. Ah så roligt. Men Ah så trött jag ha varit. Men de va de värt!

På söndagen hade vi Villes bror och flickvän på besök. Det var första gången Casper träffade henne. Nervöst! Han hade fått höra av Villes mamma att hon tycker om att fiska. Oj så han blev till sig. Han vaknade extra tidigt, tog fram alla hans (5) fiskelådor och berättade att han skall polera varenda en av sina drag och vässa krokarna så att hon kommer att vara extra imponerad.

På kvällen for vi alla och såg på Ville och Jussis futsal match, där orkade hon ännu leka med Casper och hans dinosaurier. Kan säga att hon fick högsta möjliga betyg på underbarhet från både mor och son. Kan hända att hennes namn har nämnts ett antal gånger hör hos oss efter helgen, följt av en fråga i stil med ”tror du hon tycker om att simma” ”skall vi fråga om hon vill komma med till swingeling” ”när kunde hon komma hit igen”. Nämner dock inte om det är jag eller Casper som ställt dessa frågor.

Nu har Ville åkt till Liminka igen och skall vara där resten av veckan. Casper for just ut med en vattenhink och målarfärger, Milja leker i sitt rum och jag borde börja planera min 30-års fest som jag ska hålla nästa veckas lördag.

Tänkte glömma det viktigaste! Casper har nu tappat sin första tand. Vi knöt fast lite tråd runt den och drog. Vi båda hoppade av iver när vi såg gluggen mellan tänderna. Oj va man kan vara stolt över konstiga saker som mamma.

Bildbevis.

Mitt träningsdilemma, what to do?

Igår fick jag känna av hur viktigt det är att äta rätt före träningen! Under dagen hade jag fokuserat på att få mat i barnen, städat, lekt och allmänt sprungit omkring här hemma. Fokuset på vad jag själv lagat i munnen lämnade lite, och då jag var på väg till träningen kastade jag snabbt i en banan så att jag skulle ha nån energi. Bananen was not enough kan jag säga. Träningspasset var inte ens så jobbigt, till pappers vill säga. Har varit med om mycket värre, som inte känts så hemskt. Men igår, oj hjälp vad det var dödens!ÄLSKAR DET!

Gymmet jag går på har X-fit (Crossfit) pass på tisdagar och torsdagar (har skrivit om det bl.a. här). Så resten av veckan tränar jag nått annat, springer, skidar och vad jag nu hittar på. Det är ju absolut också viktigt, att jag tränar varierande. Men inget känns lika kul. Börjar känna att det inte räcker med två pass i veckan. Vill ha mera! Mitt medlemskap i nuvarande gymmet tar slut i april, så nu funderar jag på om jag borde gå med i Crossfit SixtyFive100 här i Vasa. Där jag skulle få träna Crossfit fast varje dag om jag så ville. Nån som går där? Hör gärna av dig så jag kunde få störa dig med några frågor!..

Men, kanske är det dumt att byta, då jag en gång hittat ett bra gym, bra tränare, bra typer.. Äh, får försöka tvinga Ville att göra ett beslut åt mig. De fungerar också, så har jag nån att skylla på sedan om det inte var ett bra beslut. The perks of being married!

 

 

 

 

Nya tag!

Tydligen börjar jag ha ett ganska stort barn. Stort fast han bara är fem år. I alla fall om jag funderar på hur lite jag såg honom igår. Eller under hela helgen. Tvingade hem honom kl 19 för att jag behövde sällskap. Självisk mamma? Kanske. Men efter att han varit på vift i nio timmar tyckte jag att det gjorde honom gott att underhålla sin gamla mamma en stund. Han tyckte inte det.. Är såklart jätte lycklig över att han har kompisar att leka med. Njuter av skrattet (inte så mycket av skriket) och det är sååå skönt då de kan leka ute längre nu då det börjar vara ljust om kvällarna. Ah, våren! Ah tystnaden här inne..

Helgen och veckan har kännts lång! Ville har varit och jobbat i Liminka och helgen var han och pilkade i Replot. Såg honom en sekund igår kväll före jag somnade av ren utmattning. Vad har jag gjort undrar du (inte)? Njaa typ inget. Burit på Milja, kollat ut genom fönstret och med lite avundsjuka i blicken sett då bilar kört förbi.

Nu startar jag den här måndagen med nya krafter! Har just städat klart, plockat bort allt, fått Milja och sova. Casper bygger Lego och jag tänkte dricka en kaffekopp! Får se om jag hinner hälla i kaffet i koppen fören Milja vaknar.. håll tummarna!

Måste ännu tillägga att vår lördagskväll var mysig trots allt. Casper älskar programmet Putous och typen Ansa Kynttilä, underbart att se honom ropa av skratt. Älskade ungar.

Trevlig start på veckan allesammans!

Det blir snart dyrt att vaka om nätterna!

Milja sover igen lite dåligt, ja eller hon sover ganska bra men vaknar efter tutten. Hon somnar som tur oftast ganska snabbt om igen. Det gör inte jag. Jag väljer istället att ligga vaken och stirra på klockan. Eller väljer och väljer. Men det gör jag. Oftast känns det onödigt att bara ligga vaken utan att göra nått. Så jag sysselsätter mig själv med diverse saker. Svåra fläckar på spisen? Fixat! Rengöra kaffekokaren med natriumkarbonat? Nemas problemas!

Men senaste tiden har jag dock börjat snurra farligt mycket på etuovi.fi om nätterna. Inte för att jag igen tänker få en blackout och söka hus till oss. Nej, jag vill som sagt inte flytta. Det påminner jag mig själv om nu som då så att jag inte skall go bananas och sälja huset nån natt. Men jag har börjat se mig runt efter mindre lägenheter. I investeringssyfte. Nu låter det som om jag simmar i pengar och kunde bara klicka mig till en liten etta. Men nej. Tyvärr inte. Men nånstans skall man väl börja?

Fast äh. Är det här igen ett sätt för mig själv att söka efter nya projekt? Kanske jag borde gräva fram symaskinen igen och kolla om jag får släckt mitt projektberoende med hjälp av den. Eller, så kunde jag ju ringa banken och boka tid för ett samtal om ett eventuellt lån. Det skadar väl inte att ta reda på vad vi har för möjligheter. Eller? To be continued..

Bjuder här tillslut på en selfie. Är som ni ser ofattbart bekväm framför kameran. Man kunde använda ord som naturbegåvning. Professionell. Nytänkande poseringsmästare. Eller kanske bara dålig på att ta selfies.

Vad gör ni om nätterna om sömnen inte kommer?

Behov av vuxet sällskap

Ni som har hund, eller ni som någonsin kommit hem till någon med hund. Vet säkert hur hundar (oftast) reagerar då husse eller matte kommer hem. De kanske hoppar av iver vid fötterna, skäller några gånger, springer runt och är allmänt galna. De vill ha din uppmärksamhet direkt. Nu. Sån är jag. När Ville kommer hem..

Är otroligt tacksam över den här möjligheten vi har här i Finland, att vara hemma så här länge då barnen är små. Har själv valt att vara hemma tills augusti 2018, då Milja är 1 år och 3 månader. Jag har sparat pengar så att detta skall vara möjligt för oss och jag njuter av våra slöa mornar tillsammans, utflykter och vardagar utan måsten. Men aj että, säger jag bara, vad jag börjar känna av behovet av vuxet sällskap!

Det är snart ett år sedan jag lämnade hemma från jobbet. Jag blev sjukskriven några veckor fören mammaledighetens början. Den arma foglossningen höll mig vaken om nätterna, och pga att jag inte kunde sova av smärtan, blev jag helt tom i huvudet. Märkte på jobbet hur jag ibland (ofta) var helt oförmögen att tänka logiskt och göra mitt jobb. Någon förklarade nått för mig och jag märkte efter en stund att jag inte hört ett ord av vad som sagts. Sömnbristen gjorde att mitt korttidsminne led och att jag hade svårt att koncentrera mig. Jag skämdes nått otroligt då jag till slut gav sjukledighets lappen till min förman. Tror jag nästan kastade den på honom i dörröppningen och sprang ut. Go Tea..

Ett år senare är jag fortfarande hemma, och planerar att vara det ett tag till. Jag är väl medveten om att det här är sista gången. Sista gången jag är hemma med en bebis. Nästa gång jag har längre ledigt är då min pension börjar. Så jag förstår att vara tacksam. Jag förstår att njuta. Men. Det måste alltid finnas ett men..

Ett år. Det är längre än vad jag var hemma med Casper. Är absolut inte ännu redo att lämna Milja på dagis, och jag vill njuta av tiden med Casper fören hans förskola börjar på hösten. Men ändå, fast hur jag njuter, så börjar jag nått smått sakna tillbaka. Tillbaka till jobbet. Arbetsuppgifterna, kollegorna och kaffepauserna. Aaah kaffepauserna. Saknar att vara något annat än ”bara” mamma. Saknar att få göra klart det jag påbörjat utan att bli störd halvvägs in i jobbet. Får man känna så?

Casper och Milja är underbara, det finaste jag har. Jag får skratta dagarna långa med C som komikern och underhållaren, men det är ändå nånting annat man får ut av att umgås, diskutera och lyssna på en annan vuxen.

Så jag har då i stället börjat uppföra mig som en hundvalp. Jag kräver Villes uppmärksamhet. Hoppar på honom då han kommer hem. Demonstrerar argt genom att söndra hans sko om jag inte genast får hans uppmärksanhet. Nå nej, men det är inte långt ifrån..

Syftet med detta skriveri? Vet ej. Kanske se om det finns nån annan som känner likadant? På finska kallar jag det här puheripuli. Är så pratsjuk av mig att den introverta sidan i mig hoppar åt sidan och jag är på vippen att börja prata lite längre om vädret vid närbutikens kassa. Nästan. Skulle dock aldrig.